De verkliga hjältarna på årets Toughest

Som vanligt så bjöd årets Toughest på en massa kämpa-insatser och jag tycker det är jättekul att se alla som tar sig runt banan. De allra flesta tar det hela med en klackspark och verkar ha rätt kul medan de försöker ta sig förbi hindren. Om jag ska vara helt uppriktig så tycker jag elitklassen är den tristaste och mest ointressanta klassen, inte alls speciellt kul att titta på. ”Amatörerna” och kompisgängen däremot kan vara riktigt roliga att titta på.

I år så fanns det några speciella personer som var med, några som jag verkligen tycker förtjänar en extra applåd, nä förresten ett helt gäng med applåder och minst en påse medaljer var. Det gäng funktionshindrade som sprang banan.

Jag hade som vanligt ställt mig vid ett lerhål för att försöka få några roliga bilder, tyvärr var det alldeles för torrt, när jag plötsligt fick syn på några personer som jag kände igen: Hanna och Nina. Lite förvirrad började jag att ta bilder av dem när de sprang förbi, jag hade ingen aning om att de skulle vara med.

Hanna och Nina känner jag från de gånger jag har varit jutsu-instruktör för dem. Men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att de skulle vara med på Toughest. Som vanligt så tog sig Nina an saker och ting med ett leende på läpparna medan Hanna kämpade på så gott hon kunde. De andra känner jag inte men allihop gjorde ett superjobb.

Att se hur de hjälpte varandra för att ta sig runt, hur de hejade på varandra, osv, var riktigt, riktigt kul att se. Jag tror inte vi kan riktigt förstå vilken prestation detta är.

Jag är så fruktansvärt imponerad över det gäng som tog sig runt. Inte nog med att de var med, de kämpade på med allt vad de kunde för att ta sig runt och gjorde jättebra ifrån sig. Nä, de hade inte den bästa tiden men de verkar ha haft det rätt kul i alla fall.

Mod

Här är en av alla de människor som sprang Toughest förra helgen. När jag stod och tittade på vid en av de sista hindren såg jag henne klättra upp på ställningen och … tveka. Det var rätt uppenbart att hon inte tyckte det var en roligt hinder. Hon tvekade länge, väldigt länge.

Jag trodde faktiskt att hon skulle ta straffrundan men till slut så kastade hon sig ut i luften

Detta är vad jag kallar mod och en av de två saker som verkligen har stannat i mitt minne från årets Toughest. Bra jobbat.

Påsklägret 2016

Det var ett tag sedan jag sist lyckades ta mig till ett Påskläger och det var på gnällen att det blev någon resa i år heller. Men, men, iväg kom jag och tur var det. Jag tycker detta var det bästa påskläger jag har varit på.

Det är lite svårt att sätta fingret på vad som var annorlunda, men för det första så var det många bra instruktörer. Sedan var det bra gästinstruktörer, jag gillade speciellt John Gage.

Jag tyckte att han hade intressanta saker att berätta och visa. Stefan Stenudd hade också några intressanta varianter på olika tekniker, en sak som jag gillar med Aikido är detta med att bara följa med och anpassa teknikerna efter vad motståndaren gör.

Men annars verkade lägret vara mera ”intensivt” än normalt, dvs många tycktes satsa hårdare än vanligt vilket gjorde att det verkade ha rätt kul.

Sedan var det naturligtvis läge för att träffa bekanta

En del passade dock på att skaffa nya undersåtar

Naturligtvis fick jag inspiration att börja träna mer fokuserat … men väl tillbaka i Umeå så var det tillbaka till verkligheten, dvs jobbet och lite för mycket att göra så att det har inte blivit något av med mer fokuserad träning. Men allt som allt så var detta mitt bästa Påskläger … hittills.

Det finns fler bilder från lägret här.

Terminens första barnträning

Idag var det dags för att instruera årets första barnpass. Den här terminen så är det meningen att jag ska ha Jutsulek och Knatte 1, jag måste erkänna att jag de senaste terminerna saknat att ha Jutsulek. Även om alla barngrupper är roliga så är det något speciellt med Jutsulek, de är totalt ohämmade och kommer med de allra härligaste kommentar, det är helt omöjligt att gå från ett pass utan ett leende på läpparna.

Idag var de 13 stycken som kom, jag hade hoppats på några till men det kanske kommer fler nästa pass.

Newaza Cup

I går så var det dags för terminens Newaza Cup och som vanligt så var det en blandning av glädje, sorg och en hel del roliga stunder. Mitt favoritögonblick var nog när det var dags för final i en av knattegrupperna och det kom fram bara en deltagare. Domare och sekretariat ropade förtvivlat men ingen kom, till slut kom en kommentar från publiken:

”Han är upptagen med en kaka”

Mycket riktigt, en ung man kom sakta gående gående från fiket mumsade på en kaka. Under ett glatt fnittrande från publiken så sätter han sig ner bland publiken innan domaren lyckas få ut honom på mattan. Klart sött.

Annars var det flera bra matcher, generellt tycker jag man kan säga att flickorna är tekniskt duktigare än killarna.

Greed-50

I går så väntade jag på att skjutsa hem dottern så jag tänkte att jag skulle ta några zoner medan jag väntade. Mitt mål var att komma upp i Greed-20 och tangera mitt tidigare rekord (som jag tog för 3-4 dagar sedan). Sagt och gjort, vecklade upp cykeln och cyklade iväg till första zonen … och naturligtvis så blev jag tvungen att modifiera min tänkta färdväg lite granna eftersom det var fler som var ute och turfade. Samtidigt så ändrade jag målsättning, i stället för att satsa på Greed-20 så tänkte jag plocka unika zoner bort mot Röbäcks-hållet.

Hittade en del fina cykelvägar och snart hade jag plockat de lätta unika zonerna. Så varför inte satsa på de som ligger en bit bort, de ger ju i alla fall lite mer poäng, men eftersom min små däck inte fungerar strålande på lösgrus var det inte en helt njutbar upplevelse. Men jag tog dem och sedan alla andra zoner på Röbäck utom en, över till Teg och några zoner där. Och titta Greed-20 är uppnått.

Men på väg in mot stan så tog jag några till och efter lite kämpande så rullade Greed-30 in. Efter några zoner till så ”råkade” Greed-40 dyka upp och strax därefter fick jag en liten kungakrona på huvudet – lite stolt blev jag eftersom det är första gången det hände.

Började cykla tillbaka mot bilen när jag fick ett litet meddelande från Stelvio som gratulerade till kepsen och undrade jag inte skulle satsa på Greed-50 … nja, det kändes ju lite jobbigt samtidigt som jag hade några zoner mellan mig och bilen. Men 40, blev 42.

Sedan 46 … ja va fasen det är väl lika bra att testa. 47, 48, 47, 48. På chatten så fick jag hjälp av de som väntade med att ta mina zoner. 49, 46, 47, 47, 48, 47 … öka hastigheten!!! … 48. Pust, det här tempot var det länge sedan jag cyklade i. 47 IGEN. Tackade nej till ett glas vin från några campare. 48 … 47 igen … ett sista försök sedan ger jag upp … 48 … öka tempot … 49 … vart fasen finns närmsta zon?? … fortare … där är sista zonen … vänta … måtte ingen ta någon zon nu … ”Zone Taken”

”You have a new medal”. Pjuuu 🙂

Tack för hjälpen allihopa, till slut lyckades jag. Så vad som började som en liten tur för att ta 20-25 zoner slutade med en 4.5 mils cykeltur (längsta sedan jag cyklat sedan jag var 14 eller så – då blev det å andra sidan 12-13 mil) under ca 4.5-5 timmar, och Greed-30, Greed-40, Greed-50.

Lite stel i benen blev jag också, men jag kan intyga att det fungerar alldeles utmärkt att cykla några mil på en Brompton så länge det inte är för mjukt underlag.

Sedan när jag kom hem och hade suttit i fåtöljen ett tag så ”belönades” jag också med ett av de värsta senadrag jag har haft nöjet att uppleva. Jag skyller detta att jag inte har haft cykeln mer än några dagar och det är första gången jag är ute och cyklar på 7-10 år.

(och för de som undrar: jodå, jag fick vänta på dottern några timmar innan vi kunde åka hem)

Årets första träning

Idag vart det dags för årets första träning och jag ska vara ärlig och säga att jag var en aning orolig när jag åkte in till stan. Jag har inte tränat alls under julhelgen och inte så bra sedan i början av november – egentligen inte sedan i maj – så konditionen är inte direkt på topp och jag känner mig ohyggligt stel och klumpig. Tyvärr så skulle min farhågor visa sig vara befogade … suck.

Det hela började redan på uppställningen när vi böjde oss fram för att göra inhälsningen. Då hördes det där ljudet som man inte vill höra samtidigt som det blev svalare om baken. Jag vill gärna tro på att det var ett par gamla vältvättade byxor där sömmarna var svaga och inte att jag blivit fetare.

Nåja, efter en lätt uppvärmning så flåsade jag som en bättre blåsbälg. Sedan blev det dags för slag, spark, kast i versioner som inte finns i systemet – julträningarna bjuder ju alltid på lite ovanliga saker. Som vanligt så var jag totalt värdelös när det gällde kast och fall … men det är ju ingen nyhet direkt.

Sedan blev det då dags för kvällens äventyr. Jag kommer inte ihåg vad tekniken heter men man lägger upp ena benet på framsidan av motståndaren och sedan hoppar man upp och lägger det andra bakom och vrider/trycker motståndaren neråt/bakåt. Efter en stund så tänkte jag prova och slänger upp vänsterbenet, vrider mig lite lätt för att sätta ner handen i mattan och slänga upp höger ben. Precis då händer det något i vänster höft, jag kan inte riktigt beskriva det men först kändes det bara lite ömt för att sedan bli en allt intensivare smärta, för att till slut göra riktigt ont. Dvs tvärtom mot hur det brukar vara.

Det hela klingade dock av och efter 5 minuter var allting som vanligt, förutom att vänster fot ville vrida sig inåt i några minuter till. Men även detta försvann och det enda som har hänt sedan dess är att det stuckit till några gånger i höften. Det närmsta jag kan komma på att jag känt är när jag fick armen ur led en gång … men det kändes inte riktigt likadant och mycket, mycket mer !!

Det är i sådana här stunder jag undrar varför jag håller på med denna sport! Helst ska man vara ung, vältränad, vig och inte fallrädd – dvs tvärtimot mig på alla punkter. Jag borde väl ge mig på rullator-racing eller något annat passande.

Kort sagt så började inte årets så lysande när det gäller träningen

Man måste ha regler

Efter en månads turfande har jag insett att man måste ha regler om man turfar till jobbet. Problemet är ju naturligtvis att det är så oerhört lätt att fastna i ”bara en zon till”-syndromet. Så min lilla regel här är att jag måste komma närmare jobbet för varje zon jag tar … annars slutar det inte så bra 🙂