En dålig träningsform

Under de senaste veckorna har jag provat en av de nya ”inne-träningsformerna”: hostning. Själva träningen sker enskilt eller tillsammans med andra och går ut på att man spänner magmusklerna för att stötvis pressa ut luft genom munnen … gärna ljudligt. Det fina med denna träningsform är att den kan utövas vart som helst, i sängen, vid matbordet, i bilen, på jobbet, på bio, etc. Dock är den mindre omtyckt av andra personer på platser som bio och teater. Själva effekten av träningen är markant just i magområdet, magmusklerna får en kontinuerlig träning under dagen. Den längsta period jag har lyckats utöva denna träningsform är ca 3 månader och vid det laget var magmusklerna i alldeles ypperlig form.

Nackdelarna med hostning är att det kan vara svårt att sova, titta på TV, lyssna på musik, etc. Det är också möjligt att det uppstår en viss form av mobbning från omgivningen där andra personer vill att man ska avvika från TV-rummet, bio, teatern, etc. I de fall där man delar sovrum/säng med någon annan så kan man också få ondskefulla blickar och höra muttranden typ ”sova på soffan”. Även husdjur kan se missbelåtna ut – dock utan muttranden. En stor nackdel är att hostning oftast inte går att kombinera med andra träningsformer som t.ex. löpning, simning, sång, kampsport, etc. Det är därför tvunget att välja: hostning eller andra träningsformer.

Även om hostning har en lång historia i Sverige som träningsform så har den har inte riktigt fått sitt genombrott. Jag ska erkänna att hostning tidvis har varit enormt populär där en betydande del av befolkningen har utövat sporten, hostning har även uppmärksammats i både lokal och nationell media. Trots detta har jag inte sett att det ska finnas någon form av seriespel vare sig på lokalnivå eller nationell nivå. Jag har undersökt spridningen av hostning som sport/träningsform och det tycks vara något som utövas av hela mänskligheten oavsett sociala/ekonomiska förutsättningar. Hostning borde alltså kunna bli framtidens träningsform/sport där alla människor oavsett bakgrund kan delta.

Trots de många fördelarna och den stora potentialen som en internationell träningsform/sport kan jag inte rekommendera hostning. Jag är av den åsikten att träningen är för ensidig samt att de sociala faktorerna gör att det blir svårt att träna utan att bli socialt stigmatiserad.

För att sammanfatta: jag är jävligt less på att hosta nu!!!

Skelögd

Så, då har jag fått reda på att det är ännu ett fel på mina ögon: skelögd.

I höstas så var jag till optikern eftersom jag tyckte jag såg sämre men efter undersökningen så kunde hon bara konstatera att jag inte hade någon förändring – i alla fall inte så mycket att det var lönt att bry sig – på någon av ögonen utan de var likadana som året före. Dock så kunde hon inte förklara varför jag såg bättre när jag lutade huvudet bakåt. Just innan vi var klara så kollade hon en sak till och … sedan sa hon att jag kanske var skelögd men att hon inte kunde något om detta och att jag skulle få en remiss till ögonkliniken.

Så i förra veckan var jag dit och mycket riktigt, jag är tydligen skelögd i vertikalled. Det är tydligen något som hjärnan har svårare att kompensera för än skelning i horisontalled. Så nu går jag omkring med nåt sorts gummiliknande material vänster glas – det är något sorts prisma – och meningen är att jag ska se om det blir bättre/vilsammare.

Efter fem dagar med att ha detta framför ögat så kan jag konstaterar att det är vilsammare för ögonen, eller rättare sagt hjärnan, det är inte lika stor skillnad när jag byter mellan glasögonen eller mellan glasögon och linser. Men sedan vet jag inte om jag ser bättre, jag tycker snarare att jag ser sämre på höger öga men det kan ju bero på att gummimatrialet inte har världens bästa optiska egenskaper.

Varför är jag då plötsligt skelögd? Det är det naturligtvis ingen som vet riktigt men troligtvis har det att göra med det band de satte dit vid operationen i maj för två år sedan. Meningen med bandet är att det ska dra ihop ögat så att jag inte får näthinneavlossning men samtidigt blir det svårare att röra ögat eftersom det hindrar musklerna som rör ögat, det kan alltså vara en helt mekanisk förklaring till det hela.

Detta med att vara förkyld

Det här med att vara förkyld är klart överskattat. Visst, det finns en del fördelar: om man är för sjuk för att vara på jobbet men inte tillräckligt sjuk för att vara helt utslagen så kan det ju vara ”trevligt” – dvs ligga och titta på TV utan att koppla in hjärnan. Men annars så är det mest bara långtråkigt.

Just nu så håller min förkylning på att bli bättre, dvs jag mår sämre och snart börjar jag närma mig stadiet att det är dags att åka hem från jobbet och sova. Dock så tänker jag just nu mest på fotöljen, täcket, glöggflaskan och TVn … känns som en rätt trevlig kombination just nu.

Nagelmassa?

För några månader sedan så skadade jag tydligen ett finger (märkte det aldrig själv) så att de blev ett ”gupp” i nageln – det syns lite granna på bilden. Samtidigt så svullnade fingret upp just innanför nageln. Bulan har blivit större och efter några månader kunde jag inte låta bli utan stack hål på blåsan och tryckte lite granna.

Upp så kommer någon sorts trögflytande massa, det är inte var utan det påminner mig mest om silicon eller något liknande. Inte heller har svullnaden gjort ont när man trycker på den. Är detta ”nagelmassa”, dvs något sorts ”hornmaterial”?

Knäont

Känner mig lite fundersam just nu. För några veckor sedan så kände jag plötsligt av mitt högerknä på en träning. Vi gjorde ingenting som egentligen belastade knäna utan det hela kändes rätt omotiverat, smärtan kom i ett smalt stråk över knäskålen, lite till vänster om mitten. Men eftersom det inte gjorde speciellt ont så slutade jag bara med det jag höll på med och gjorde något annat.

Smärtan försvann … och kom igen dan efter, återigen i ett smalt stråk över knät. På det viset har det varit dessa två veckor, känner lite granna, försvinner, känner lite granna, försvinner, etc. Så jag har trott att det är någon överansträngning och tagit det lite lugnt, men eftersom jag aldrig har haft några knäproblem så har jag inget att jämföra med.

Men i söndags blev jag lite orolig. Som vanligt så var jag och instruerade två knattepass och hade inga känningar alls från knät (eller bara lite granna). Men på det andra passet skulle jag visa en övning där jag skulle lägga mig ner på golvet och när jag skulle lägga mig ner nöp det till ordentligt i knät, så pass att jag inte kunde lägga mig ner. Senare på avslutningen kunde jag inte heller sätta mig ner på knä utan fick stå istället.

Nu har smärtan spridit sig och är mera permanent, den går fortfarande i ett stråk över knät men nu känns det lite i muskeln(?) på vänster sida också. Lite fundersam blir jag.

Nåja, jag har det bra i alla fall. Mejlade företagshälsovården i söndags kväll, fick svar i dag och ska på besök i morgon. Så då får jag kanske veta vad det är för något.

Skitiga glasögon

En sak som jag lärt mig uppskatta sedan min glaskroppsavlossning är skitiga glasögon, det är ju helt fantastiskt att inse att den där fläcken som gör att man ser så dåligt faktiskt går att putsa bort 🙂

Dagsläget för min glaskropssavlossning

Nu är det mer än 13 månader sedan jag fick min glaskroppsavlossning så jag tänkte det är dags att tala om hur läget är i dag. Jag har varit ganska irriterad på allt grummel som funnits och vilket gjort att jag ibland har haft svårt att läsa och se saker. Jag har framför allt haft problem med att läsa på bildskärmar och titta på TV – vilket är speciellt problematiskt för mig eftersom jag tillbringar stora delar av dagen med att arbeta med datorer. Dock så har jag inte haft några större problem när jag sportat, jagat eller bara varit ute på stan – vid något tillfälle har jag blivit lite irriterad när jag varit ute och kört bil.

Däremot så har synskärpan inte ändrats, den är ganska precis densamma som jag hade för 3-4 år sedan så där har det gått bra. Om man bortser från det som hände den första månaden eller två så har läget varit ganska stabilt, inga större ändringar har skett. Det har visserligen ändrats lite granna dag från dag, ibland har det varit sämre och ibland bättre. Men i slutet av oktober-november så tyckte jag att grummlet blev mer irriterande och jag retade mig allt mer på att de flöt omkring och var i vägen – tills jag plötsligt insåg att jag nu kunde se igenom några som fram till dess hade varit ganska opaka. Det verkar som något har hänt och mer av grummlet har absorberats och blivit mer genomskinliga, dvs jag har nu mindre besvär är för 4-5 månader sedan och det är lättare att läsa på en skärm – mycket trevligt.

Det ser OK ut

Tydligen ser allting OK ut (tack för det!), de svetsningar som gjorts tidigare har läkts bra och det finns inga nya. Doktorn nämde operation för att fixa grumlingar men jag är accepterar att det är som det är och vill inte chansa – tycker riskerna med operation inte låter som något uppväger fördelarna. Men det finns tydligen de som insisterar på operation när de har samma mängd grumlingar som jag.

Nu är det som det är och blir det inte värre än så här så är jag nöjd.

Ögonkliniken

Så sitter man i väntrummet på ögonkliniken och väntar igen. Dags för tredje återbesöket, bara att hoppas att allt ser OK ut.

Losing my eye sight

A couple of days ago something quite frightening happened, I suddenly lost my vision on my right eye and I can tell you it’s really scary to suddenly not being able to see.

What happened that a couple of weeks ago I got a very light blow on my eye during practice, it wasn’t hard at all but for a few days after I couldn’t see those circular ”flashes” that are so typical for ”vitreous detachment” (this is what the dictionary says it called in English). I knew what this meant so I didn’t worry much, it continued like this for a few days and then they disappeared. Then 5-6 days later I was out driving the car when I suddenly saw something that best can be described as paint poured down in some liquid (not surprising since it was blood ”pouring” out in my eye – we’re talking drops of blood). I’ll try to describe how it looked like. This is how I, and most others, saw things before this happened.

And this was how it looked like when I was driving the car

When I finally could get out of the car this was how I saw things with my right eye

Things got worse during the evening and later I saw even less

The morning after things had improved a bit, it was almost impossible to see anything in the ”middle” but there were areas where I could see stuff. It was like looking through some kind of cloth. For the next few days things improved and I could see more and more. It was still difficult/irritating trying to read something.

On friday it had become much easier to see things, but still difficult to read or do similar stuff. On friday morning I had an appointment at the eye clinic where they discovered that there was three places where my retina had became damaged. In other words there was a chance of retinal detachment.

The first doctor said that they needed to do ”laser bonding” of my retina but that he wanted to consult with another doctor. She took a look but became a bit unsure if it was enough with laser bonding or if they needed to do actual surgery. So a third doctor was called in, the one with the most experience, which said that it would probably be enough to use the laser.

”OK” I said ”when are you going to do this?”, ”Now” was the answer. So I had to sit down and he got started right away. If you’ve never done ”laser bonding” before I can tell you that it’s a rather unpleasant experience. No, it doesn’t hurt and when they stop you get back to normal, or at least close to normal, within a couple of minutes. That’s the good part, the bad part is that it like having a strong flash fired a couple of hundred times at close range directly into the eye. That’s not that fun (but I much prefer it to going to the dentist).

Anyway, this is how my eye looked like when they were done

The interesting part happened later in the evening, it was like a part of the ”fog” suddenly disappeared and I could see much clearer. It looks like more and more of the blood residue is absorbed by my body … I hope that almost everything will disappear but I’m very grateful that this much is gone.

Anyway, the only thing left for me now is to wait for the next examination to see if the laser bonding actually worked. Needless to say I’m not very fond of the alternative !!!