Monthly Archives: november 2008

Audiobooks

Kirk McElhearn lists a number of good enhancements that audiobooks should get, although I admit that I rarely listen to non-fiction books (it could be that source code doesn’t work well as audio 🙂 ). But I’m not sure that this is correct:

Audible does have chapter breaks in its files (at least they show up on iPods; I’m not sure about other MP3 players), but these breaks are set at the ends of the original CDs, not the actual chapters of books. So you can skip ahead to the beginning of the next (virtual) CD, or go back to the beginning of the current CD, but not to the beginning of a chapter if you missed part of it. For that, you need to scrub back and try and find where the chapter starts.

I’m currently listening to Ben Bovas ”Voyagers” and there the length of each chapter ranges from 8:27 to 30+ minutes. Similarly ”Right Ho, Jeeves” by Wodehouse ranges between 28 to 48 minutes. Ken Follets ”The Pillars of Earth” have chapter sections that are between 15 to 50 minutes (I only checked 1 of the 5 files that the book is divided into).

I admit that I haven’t actually checked to see that these chapter sections corresponds to book chapters but at least it seem to apply to ”Voyagers” and ”The Pillars of Earth”.

But agree completely that you get a completely different experience when listening to a book compared to reading it. In fact audiobooks are the reason why I’ve started to ”read” books again, I’ve been in a phase in my life where I’ve had little time to sit down and read. But audiobooks have made it possible for me to take advantage of the time I spend in the car (I bought extra iPod support), on the bus, while waiting in line or walking downtown. The only drawback is that it’s almost impossible for me to lay down on my bed and listen, I always go to sleep 🙂

Losing my eye sight

A couple of days ago something quite frightening happened, I suddenly lost my vision on my right eye and I can tell you it’s really scary to suddenly not being able to see.

What happened that a couple of weeks ago I got a very light blow on my eye during practice, it wasn’t hard at all but for a few days after I couldn’t see those circular ”flashes” that are so typical for ”vitreous detachment” (this is what the dictionary says it called in English). I knew what this meant so I didn’t worry much, it continued like this for a few days and then they disappeared. Then 5-6 days later I was out driving the car when I suddenly saw something that best can be described as paint poured down in some liquid (not surprising since it was blood ”pouring” out in my eye – we’re talking drops of blood). I’ll try to describe how it looked like. This is how I, and most others, saw things before this happened.

2008-11-23_7

And this was how it looked like when I was driving the car

2008-11-23_4

When I finally could get out of the car this was how I saw things with my right eye

2008-11-23_6

Things got worse during the evening and later I saw even less

2008-11-23_3

The morning after things had improved a bit, it was almost impossible to see anything in the ”middle” but there were areas where I could see stuff. It was like looking through some kind of cloth. For the next few days things improved and I could see more and more. It was still difficult/irritating trying to read something.

2008-11-23_5

On friday it had become much easier to see things, but still difficult to read or do similar stuff. On friday morning I had an appointment at the eye clinic where they discovered that there was three places where my retina had became damaged. In other words there was a chance of retinal detachment.

2008-11-23_8

The first doctor said that they needed to do ”laser bonding” of my retina but that he wanted to consult with another doctor. She took a look but became a bit unsure if it was enough with laser bonding or if they needed to do actual surgery. So a third doctor was called in, the one with the most experience, which said that it would probably be enough to use the laser.

”OK” I said ”when are you going to do this?”, ”Now” was the answer. So I had to sit down and he got started right away. If you’ve never done ”laser bonding” before I can tell you that it’s a rather unpleasant experience. No, it doesn’t hurt and when they stop you get back to normal, or at least close to normal, within a couple of minutes. That’s the good part, the bad part is that it like having a strong flash fired a couple of hundred times at close range directly into the eye. That’s not that fun (but I much prefer it to going to the dentist).

Anyway, this is how my eye looked like when they were done

2008-11-23_1

The interesting part happened later in the evening, it was like a part of the ”fog” suddenly disappeared and I could see much clearer. It looks like more and more of the blood residue is absorbed by my body … I hope that almost everything will disappear but I’m _very_ grateful that this much is gone.

2008-11-23_2

Anyway, the only thing left for me now is to wait for the next examination to see if the laser bonding actually worked. Needless to say I’m not very fond of the alternative !!!

Glaskroppsavlossning är ingen höjdare

Jag har nyligen varit med om min andra glaskroppsavlossning, den var dock _mycket_ värre än den första. Den första innebar att jag fick en del cellansamlingar i ena ögat, den som jag nu fick innebar att jag temporärt tappade synen på mitt högra öga.

Den första hände i början på 2008 och det som jag märkte var att jag fick betydligt fler ”svarta prylar” som flöt omkring i mitt vänstra öga. Den här gången var det helt annorlunda, jag ska försöka beskriva vad som hände. Det hela började med att jag var och tränade och fick så en lätt smäll på höger öga, det var absolut ingen hård smäll utan den bara nuddade vid ögat. Dock så såg jag de typiska ”glaskroppsavloppsningsblixtarna” under cirka 1.5 vecka, sedan slutade det och jag trodde det var över … vilket ju var helt fel. Cirka 4-5 dagar senare så kom den riktiga glaskroppsavlossningen … eller i alla fall den som var riktigt otäck (jag hoppas inte det kommer några fler, fast risken finns).

För att du ska få någon uppfattning om vad som hände så tänkte jag försöka illustruera hur det såg ut för mig, vilket kanske förklarar varför jag tyckte det var rätt så otäckt. Ungefär så här såg det ut när jag tittade på något innan det hände något:

2008-11-23_7

Det hela hände när jag var ute och körde bil, jag kunde plötsligt se svarta sträck som rörde sig neråt och hela tiden ändrade form. Ungefär som när man häller ner lite karamellfärg i en glas med någon trögflytande vätska. Och det var ju precis vad som hände, det var blod som rann in i glaskroppen.

2008-11-23_4

Det är ju lite otäckt när det händer något sådant här, men jag förstog vad det var frågan om så jag tog det rätt lugnt. Dock så var min ryn rejält försämrad innan jag kunde stanna bilen. I princip så såg jag bara lite granna i kanten medan själva mitten av ögat var helt täckt av en sorts dimma.

2008-11-23_6

”Dimman” var helt enkelt blodet som sakta spred sig i glaskroppen och blev allt tjockare, till slut så var det som om jag försökte titta igenom en glas med nyponsoppa. Dimman blev allt tjockare och senare på kvällen så såg jag inte mycket alls.

2008-11-23_3

Ringde in till sjukvårdsupplysningen som efter en konsultation med någon ”ögonjour” höll med om min diagnos. De lovade att ringa upp mig på måndagen och fixa en tid för kontroll – vilket inte hände förrän på tisdag.

Dagen efteråt så hade det minskat en aning, men det var fortfarande ganska svårt att göra något på jobbet.

2008-11-23_5

De närmsta dagarna så minskade dimman allt mer och det blev lättare att använda ögat till något.

2008-11-23_8

På fredagen så fick jag äntligen tid hos ögonkliniken. De gjorde en kontroll och kunde konstatera att det fanns tre mindre skador på övre delen av näthinnan — dvs risk för näthinneavlossning. ”Det måste vi fixa på en gång”, ingen diskussion eller något utan det var bara att ställa in sig på behandling. Det blev en kort diskussion om vilken behandling som jag skulle få — ”lasersvetsning” eller operation. Ganska snabbt beslöt de sig för svetsning och körde igång …

För den som aldrig har fått ögat ”svetsat” så kan jag tala om att det är lite ”irriterande”. Det gör inte ont på något sätt men det är inte så kul att få en ganska stark blixt riktad rakt in i ögat på några centimeters håll — speciellt inte när det upprepas några hundra gånger. Att säga att man är ”trött i ögat” efter en sådan behandling är ingen överdrift, mitt öga såg ut så här direkt efter behandlingen.

2008-11-23_1

Gick omkring med en sådan där pupill under resten av dagen. På kvällen inträffade något rätt så märkligt, dimman lättade betydligt och det blev lättare att se, det varierar dock med tiden så ibland är dimman tjockare och ibland så är den tunnare — men jag är mycket tacksam att det har blivit bättre.

2008-11-23_2

Just nu så väntar jag på att få gå på återbesök och se om svetsningen lyckades eller om man måste ta till grövre metoder. Jag hoppas definitivt att det fungerade och att jag inte behöver råka ut för den där större operationen — det lät inte så kul!!