Jag undrar vad farmor hade sagt

Jag är faktiskt riktigt nyfiken på vad farmor hade sagt om hon hade levat och fått se det här bordet. Jag är tämligen säker på att hon hade tyckt att det varit en idiotisk idé att ha strömkontakter mitt på bordet !!!

Tiderna ändras.

De verkliga hjältarna på årets Toughest

Som vanligt så bjöd årets Toughest på en massa kämpa-insatser och jag tycker det är jättekul att se alla som tar sig runt banan. De allra flesta tar det hela med en klackspark och verkar ha rätt kul medan de försöker ta sig förbi hindren. Om jag ska vara helt uppriktig så tycker jag elitklassen är den tristaste och mest ointressanta klassen, inte alls speciellt kul att titta på. ”Amatörerna” och kompisgängen däremot kan vara riktigt roliga att titta på.

I år så fanns det några speciella personer som var med, några som jag verkligen tycker förtjänar en extra applåd, nä förresten ett helt gäng med applåder och minst en påse medaljer var. Det gäng funktionshindrade som sprang banan.

2016-09-17_12-42-00_00002

Jag hade som vanligt ställt mig vid ett lerhål för att försöka få några roliga bilder, tyvärr var det alldeles för torrt, när jag plötsligt fick syn på några personer som jag kände igen: Hanna och Nina. Lite förvirrad började jag att ta bilder av dem när de sprang förbi, jag hade ingen aning om att de skulle vara med.

2016-09-17_12-42-39_00003

2016-09-17_12-43-05_00004

Hanna och Nina känner jag från de gånger jag har varit jutsu-instruktör för dem. Men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att de skulle vara med på Toughest. Som vanligt så tog sig Nina an saker och ting med ett leende på läpparna medan Hanna kämpade på så gott hon kunde. De andra känner jag inte men allihop gjorde ett superjobb.

2016-09-17_14-24-01_00005

Att se hur de hjälpte varandra för att ta sig runt, hur de hejade på varandra, osv, var riktigt, riktigt kul att se. Jag tror inte vi kan riktigt förstå vilken prestation detta är.

2016-09-17_14-25-28_00007

Jag är så fruktansvärt imponerad över det gäng som tog sig runt. Inte nog med att de var med, de kämpade på med allt vad de kunde för att ta sig runt och gjorde jättebra ifrån sig. Nä, de hade inte den bästa tiden men de verkar ha haft det rätt kul i alla fall.

2016-09-17_14-25-33_00008

Blixtfoto

Jag har ogillat blixtfoto sedan jag var tonåring. Varför? Jag lyckades aldrig få en ljussättning som jag var nöjd med, tvärtom alla bilder fick väldigt hårda skuggor och hög kontrast vilket gjorde att jag slutade använda allt vad blixtar hette.

När jag började fota igen, det var ett uppehåll på 15-20 år där, så stötte jag på samma problem. Det blev inte bra, även om det blev bättre med lite övning. Sedan köpte jag en ny blixt och resultatet blev dramatiskt bättre, det var en kombination av ljusstarkare blixt, bättre objektiv och att jag hade lärt mig en del. Men jag förstår inte riktigt hur det fungerar, speciellt frustrerade har det ha varit med porträttbilder – jag har aldrig lyckats få den där fina belysningen som en del fotografer har.

Jag har experimenterat en del, men jag har alltid gett upp eftersom jag inte fattat hur man ska göra. Så fort jag plockar av blixten från kameran och försökt ha den på sidan om så har det blivit risiga resultat. Men jag tycker att jag blivit hyfsad på att hantera blixten när den sitter på kameran – helt enkelt därför att jag ytterst sällan har haft möjlighet att använda ”lösa” blixtar.

Men jag har konstaterat att 70-80% av de bilder jag tar är tagna med blixt … så det är ju bara logiskt att jag försöker lära mig hantera blixterna så bra som jag någonsin kan. Tyvärr så har jag inte så stora möjligheter att åka iväg och gå någon kurs eller så, istället så letade jag reda på några videos som visade hur man kan göra, satte mig ner och tittade igenom vilket resulterade i flera ”Aha”-upplevelser.

Förra veckan beställde jag några billiga radiotriggers och idag tog jag de första bilderna. Och skillnaden är enorm mot mina tidigare försök, fotot av björnen är ett av mina allra första försök. Nu måste jag bara hitta någon som vill be fotograferad så att jag kan öva lite granna.

Varför köpte jag dessa kängor

För något år sedan så köpte jag ett par nya kängor och jag kan inte förstå vad jag tänkte på när jag köpte dem … om jag nu tänkte överhuvudtaget.

Det första felet är att de är för små, det är inte frågan om att ha ett par tjocksockor och strumpor på sig! Det kommer att resultera i tår som är ihoptryckta till en spjutspets, då känns det i alla fall. Detta lilla problem upptäckte jag när jag hade knatat ut en bra bit i skogen, det var en smärtsam upplevelse att ta sig hem. Tur att jag hade stövlarna med mig och kunde använda dem de andra dagarna.

Nästa fel är att de inte tål vatten, dvs jag blir blöt om fötterna så fort jag går där det är lite fuktigt. Så jag när tog kortet här ovanför så resulterade det i blöta fötter också.

Tämligen less på de här kängorna nu så snart är det dags att införskaffa ett par nya. Den här gången kommer jag nog att satsa på en gammalt känt märke, för mig i alla fall: Lundhags.

Alla Lundhags kängor jag har haft har funkat bra. Sedan är det väl dags för ett par nya stövlar också och där blir det samma som de senaste 25 åren: Nokian Tuura.

Så trist

I lördags fick jag veta att en bekant hade dött dagen innan. Helt plötsligt utan förvarning. Det är en sak när en äldre eller sjuk person dör, då är man på något vis ”förvarnad” och ”beredd”. Men när personen är relativt ung, verkar vara helt frisk och i bra kondition då känns det väldigt konstigt … och fel.

För Magnus var det just så, ung, bra kondition och så vitt jag vet helt frisk. Sedan plötsligt död. Det känns fel … väldigt fel. Men … det är inte mycket att göra åt.

Hej då Magnus, jag kommer att sakna dig.